Treenigheten och församlingens DNA
Utdrag ur Frank Violas bok Reimagining Church.
(Översättning från engelskan av Sven Gustafsson).
Alla livsformer har ett DNA, en genetisk kod. DNA ger varje livsform ett specifikt uttryck. Exempelvis finns instruktionerna för att bygga din fysiska kropp i ditt DNA. Det är i första hand ditt DNA som avgör dina fysiska och mentala egenskaper.
Om församlingen är sant organisk, så betyder det att den också har ett DNA – ett andligt DNA. Var kan vi upptäcka församlingens DNA? Jag framlägger här att vi kan lära oss en hel del om det genom att se in i Gud själv.
Vi kristna är unika i att proklamera en treenig Gud. Som det står i den Athanasiska trosbekännelsen: ”Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl inte tre gudar, utan en enda Gud.” Klassisk kristendom lär ut att Gud är en gemenskap av tre personer: Fader, Son och Ande. Gudomen är en gemenskap av tre, eller en ”treenighet” som teologerna kallar det. Teolog Stanley Grentz skriver:
Guds treeniga natur betyder att Gud är social och relationell – Gud är den ”sociala Treenigheten.” Och av den anledningen kan vi säga att Gud är ”gemenskap.” Gud är samhörigheten av Fadern, Sonen och Anden, som åtnjuter perfekt och evig gemenskap.
Under många år har jag hört oklanderlig undervisning om Treenigheten. Men den tillförde aldrig någon praktisk tillämpning på mitt liv. Jag upplevde den som högst abstrakt och utan praktisk tillämpning.
Senare upptäckte jag, att genom att förstå samspelet inom den treenige Guden, så kunde man förstå allting om det kristna livet, inklusive församlingen. Som Eugene Peterson har sagt: ”Treenighet är den mest omfattande och väsentliga referensram vi har för att förstå och delta i det kristna livet.”
Andra teologer håller med. Catherine LaCunga skriver: ”Läran om Treenigheten är i slutänden en praktisk lära med radikala konsekvenser för det kristna livet.”
I samma anda skriver Miroslav Volf: ”Den treenige Guden står i början och i slutet av den kristnes pilgrimsvandring, och därmed i centrum för den kristna tron.”
Bibelns undervisning om Treenigheten är inte en utläggning av Guds abstrakta design. I stället undervisar den oss om Guds natur och hur den får praktisk tillämpning i den kristna gemenskapen. Som sådan borde den inte förpassas till en slutnot till evangeliet. Den borde snarare forma det kristna livet och ge insikt i hur man lever ut församlingslivet.
I Johannesevangeliet gör Jesus många uttalanden som ger oss insikt i hans relation till Fadern. Hans säger: ”Fader… du älskade mig redan innan världen skapades” (Joh. 17:24). Han sa också: ”Världen ska veta att jag älskar min Fader” (Joh. 14:31). Utifrån enbart dessa två texter förstår vi att det fanns en ömsesidig kärlek som flödade inom Gudomen redan före världens skapelse.
I de första kapitlen i första Moseboken upptäcker vi att det också finns gemenskap i Gudomen: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva” (1 Mos. 1:26). Här ser vi den treenige Guden i samråd och planläggning.
Johannesevangeliet undervisar mer om Gudomens natur, nämligen att Sonen lever av Faderns liv (5:26, 6:57).
Vidare att Sonen delar och uttrycker Faderns härlighet (13:31-32, 17:4-5).
Sonen lever i Fadern och Fadern lever i Sonen (1:18, 14:10).
Sonen lever i fullkomligt beroende av Fadern (5:19).
Sonen återspeglar Fadern i ord och gärningar (12:49, 14:9).
Fadern förhärligar Sonen (1:14, 8:50,54, 12:23, 16:14, 17:1,5,22,24), och
Sonen upphöjer Fadern (7:18, 14:13, 17:1,4, 20:17).
Inom den treenige Guden finner vi ömsesidig kärlek, ömsesidig gemenskap, ömsesidigt beroende, ömsesidigt hedrande, ömsesidigt underordnande, ömsesidigt inneboende och ömsesidig vänskap. I Gudomen finns det ett evigt, kompletterande och ömsesidigt utbyte av gudomligt liv, gudomlig kärlek och gudomlig gemenskap.
Fantastiskt nog har denna, likartade relation, flyttats över från den gudomliga sfären till den mänskliga. Förflyttningen har gått från Fadern till Sonen, från Sonen till församlingen (Joh. 6:57, 15:9, 20:17, 21). Den har överförts från den evige Guden i det himmelska till församlingen på jorden, Jesus Kristus egen kropp.
Församlingen är en organisk utvidgning av den treenige Guden. Den blev till i Kristus före tidens begynnelse (Ef. 1:22-23) och föddes på pingstdagen (Apg. 2:1ff).
Förstått på rätt sätt, är församlingen den församlade gemenskapen som delar Guds liv och uttrycker det på jorden. Formulerat på ett annat sätt, är församlingen den jordiska avbilden av den treenige Guden (Ef. 1:22-23).
Eftersom församlingen är organisk, har den ett naturligt uttryck. På samma sätt, när en grupp kristna följer sitt andliga DNA, kommer de att umgås på ett sätt som matchar den treenige Gudens DNA – för de äger samma liv som Gud själv. (Medan vi kristna på intet sätt är gudomliga, så har vi fått privilegiet att bli ”delaktiga av gudomlig natur” – 2 Petr. 1:4.)
Sålunda är församlingens DNA präglat av samma egenskaper som vi finner hos den treenige Guden. I synnerhet ömsesidig kärlek, ömsesidig vänskap, ömsesidigt beroende, ömsesidigt hedrande, ömsesidigt underordnande, ömsesidig närvaro och äkta vardagsgemenskap. Uttryckt på ett annat sätt: Församlingens källa har sitt tillhåll i Gudomen. Det är av den anledningen som Stanley Grenz kunde säga: ”Den absoluta grunden för vår förståelse av församlingen, finns i dess relation till den treenige Gudens natur.” Teolog Kevin Giles upprepar denna tanke när han skriver att Treenigheten är ”modellen utifrån vilken kyrkoläran borde formuleras. Från denna utgångspunkt ger det inre livet i Treenigheten ett mönster, en modell, ett eko eller en bild på den kristna gemenskapens tillvaro i världen.”
Enkelt uttryckt, är Treenigheten ett paradigm för församlingens medfödda natur. Den charmerande teologen Shirley Guthrie utvecklar detta koncept genom att beskriva den relationella naturen hos Gudomen:
Enheten hos Gud är inte den slags enhet man finner hos en distinkt, självständig individ. Det är en enhet bestående av en gemenskap av personer, som älskar varandra och lever tillsammans i harmoni… De är vad de är bara i relation till varandra… Det finns inte en enskild person som är skild från de andra, ingen över eller under, ingen första, andra eller tredje i värde eller betydelse. Inget härskande och kontrollerande och inget av att bli styrd och kontrollerad. Ingen privilegierad position att upprätthålla gentemot andra, ingen intressekonflikt angående vem som bestämmer, inget behov av att upprätthålla oberoende och auktoritet hos en person på bekostnad av de andra. I stället är det bara vänskap och gemenskap av jämlikar som delar allt de är och har i sin djupa gemenskap med varandra, där var och en lever med och för de andra i en ömsesidig öppenhet, utgivande kärlek och stöd, och var och en har en frihet, inte från, utan för de andra. Det är på det här sättet som Fadern, Sonen och den helige Ande är relaterade till varandra i Gudomens innersta sfär.
Notera även vad som inte finns i den treenige Guden: Där finns inget auktoritärt ledarskap. Där finns inga hierarkiska strukturer. Där finns inget passivt åskådande. Där finns inga härskartekniker. Och där finns inga religiösa ritualer eller program.
(En del har föreslagit att det finns en rangordnad hierarki inom Treenigheten. Men den här åsikten är bibliskt och historiskt ohållbar. Se sidor 295-96 för fler detaljer.)
Auktoritära relationer, hierarki, passivt åskådande, härskartekniker, religiösa program, etc. skapades av fallna människor. Och de står i motsats till den treenige Gudens DNA, liksom till församlingens DNA. Beklagligt nog, blev dessa egenheter ”adopterade, döpta och införlivade” i den kristna familjen sakta men säkert efter apostlarnas bortgång. Numera har de blivit centrala kännetecken för den institutionella kyrkan.
[…]
Jag tror att Nya Testamentet är en beskrivning av hur församlingens DNA är verksamt. När vi läser Apostlagärningarna och breven, får vi läsa om hur församlingens arvsmassa, i Kristus, uttrycker sig självt i olika kulturer under det första århundradet. Eftersom församlingen är en sann andlig organism, kommer dess DNA aldrig att förändras. Det är samma andliga entitet igår, idag och i morgon. Som sådan, kommer församlingens DNA reflektera dessa fyra beståndsdelar:
1. Det kommer alltid uttrycka att Jesus har huvudmannaskapet i sin församling, i motsats till att människor har huvudmannaskapet. (Jag använder uttrycket ”huvudmannaskap” för att hänvisa till idén att Kristus är både auktoriteten och källan för församlingen.)
2. Det kommer alltid att tillåta och uppmuntra Kristi Kropps-principen: alla lemmar lika delaktiga.
3. Det kommer alltid att koppla till teologin i Nya Testamentet, och ge det synligt uttryck på jorden.
4. Det kommer för alltid vara rotat i den treenige Gudens eviga gemenskap.
Treenigheten är paradigmet som redovisar hur församlingen skall fungera. Det visar oss att församlingen är en kärleksfull, jämlik, ömsesidig, samarbetande, icke-hierarkisk gemenskap.