Tre artiklar om Husförsamlingen av Per Axel Sverker.
Husförsamlingens funktioner
Både Guds familj (den lilla gruppen) och Guds folk (den stora samlingen) är djupt förankrade i en kristen församlingssyn. Men kyrkan efter Konstantin tog inte tanken på Guds familj tillräckligt allvarligt; man släppte tanken på den lilla gruppen, skriver Per-Axel Sverker.
Serie · Publicerad 08:00, 9 jan 2020
Innan Konstantin blev kejsare på 300-talet kunde kyrkan, på grund av förföljelse, inte alltid förverkliga tanken på Guds folk; det var svårt för dem att samlas i den stora gruppen. Men kyrkan efter Konstantin tog inte tanken på Guds familj tillräckligt allvarligt; man släppte tanken på den lilla gruppen.
Skulle vi inte i dag på ett rätt sätt kunna värdera denna dynamiska spänning i församlingen – och förverkliga båda grupperna i det konkreta församlingslivet?
I den första församlingen fanns husförsamlingen jämsides med ett starkt medvetande om enheten mellan de kristna på samma ort. Det fanns därför en strävan att mötas regelbundet i en stor samling ”på samma plats, tillsammans” (epi to auto). Här inställer sig då frågan om det på alla platser fanns kristna som var ägare till tillräckligt stora hus. Utrymmesproblemet kunde då kanske lösas genom hyrda lokaler (som Tyrannus lärosal i Efesus).
Intressant är dock att utöver innebörden av att ”vara tillsammans på samma ställe” kan det grekiska begreppet också betyda ”med ett sinne, endräktigt” (Apg 2:46). Om man inte kunde samlas på en plats, samlades man i varje fall ”med ett gemensamt syfte”.
I en husförsamling kände man varandra och såg sig intimt förbunden med de övriga. De paulinska breven med dess personliga ton med hälsningar till olika medlemmar och med förmaningar kan man bara förstå i ett sådant sammanhang.
När Paulus exempelvis säger att vi ska ”bära varandras bördor” tänker han nog inte på att vi bara ska hälsa på varandra i kyrkbänkarna! Han syftade på ett liv i gemenskap i vardagen. En gemenskap som inte medför någon skillnad i det vardagliga livet bör man därför inte kalla en kristen gemenskap över huvud taget. För gemenskap på kärlekens grund är alltid av praktiskt slag. Och församlingens gemenskapsliv är en integrerad del av församlingens förkunnelse.
Om vi i vår förkunnelse säger att Gud kan försona syndare med sig själv, är det vår uppgift att visa detta genom att leva som försonade syndare med varandra. Vårt budskap är beroende av vår gemenskap. Även om det finns mycket som en icke-kristen inte förstår när det gäller kristen tro, så förstår han ändå våra kärlekshandlingar.
Det gemensamma vittnesbördet fördes också fram inom den här familjära ramen. Eftersom man kände varandra så väl i husförsamlingen och eftersom man var församlade i en liten grupp, var det möjligt för varje församlingsmedlem att delta med sin nådegåva (se 1 Kor 14:26, Ef 5:19-20, Kol 3:16–17). Det finns ett orsaksförhållande mellan församlingens form och det karismatiska livet i församlingen. Eftersom man levde i en liten grupp var det möjligt att använda sin gåva. Församlingen måste få en form som är tillräckligt enkel för att tillåta Andens frihet.
Den helige Guden ska helt visst dyrkas med värdighet och vördnad, men just i en massa värdiga gudstjänster längtar många efter en enkel och varm gemenskap – och efter Andens gåvor. Våra traditionella gudstjänster måste därför kompletteras med mer personliga tillfällen för Guds familjs vittnesbörd i en liten grupp.
Då blir också gudstjänsten i kyrkan mer levande, eftersom den uttrycker det liv som församlingen känner också mellan söndagarna.
De första kristna i Jerusalem utvecklade också tjänandet på ett tydligt sätt med egendomsgemenskap och utspisning av de fattiga. De hade en tydlig diakoni. I de hednakristna församlingarna organiserade Paulus en insamling till församlingen i Jerusalem och han uppmanade dem ofta till gästvänlighet och till beredskap att hjälpa.
Denna hjälpverksamhet blev sedan ett kännetecken också på de efterapostoliska församlingarna. Hjälpverksamheten var inte institutionell och opersonlig, utan en spontan kärlek som sprungit fram ur en verklig kännedom om människors nöd. En husförsamling i vardagen bör ge mycket tid åt socialt arbete ute bland människor.
Husförsamlingsidén är alltså inte någon ny trend. Den är inte heller någon snabbmedicin som fixar alla problem. Men husförsamlingen är den ursprungliga formen för församlingen i NT. Den är den enklaste form man kan tänka sig, församlingen där skapelse och frälsning möts.
Om det är möjligt, tycker jag vi kan börja samtala om vi inte bör ha en församlingsform som passar bättre till vårt vardagsliv i gemenskap, vittnesbörd och tjänande.
Per-Axel Sverker
teol dr
Varför husförsamlingar?
Beteckningen ”församlingen i hans hus” i Apostlagärningarna visar att denna lilla enhet är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är visserligen också relaterad till den större församlingen på orten men var den väsentliga enheten i församlingslivet, skriver Per-Axel Sverker.
Serie · Publicerad 00:00, 5 dec 2019
I den skildring som Apostlagärningarna ger oss av den första församlingen, framhålls att den kristna församlingen snabbt växte ur den judiska gudstjänstramen, för lärjungarna sökte sig också till egna samlingar ”i hemmen” på olika håll inom en och samma stad (Apg 2:46).
Det som berättas om samlingarna i hemmen är att dit förlade man nattvardsmåltiden, men samlingarna kunde också vara av annan karaktär: bland annat bönemöten (Apg 12:12), andliga samtal (20:7), undervisning och evangelisering (5:42, 20:20).
Beteckningen ”församlingen i hans hus” visar att det är denna lilla enhet som är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är visserligen också relaterad till den större församlingen på orten, men husförsamlingen var den väsentliga enheten i församlingslivet.
Husförsamlingen i Nya testamentet (NT) är alltså inte detsamma som en bönegrupp eller cellgrupp. Syftet där är fortfarande att uppehålla verksamheten i kyrkan i dess traditionella form. Husförsamlingen är däremot själva församlingen – trots att det inte finns någon kyrkobyggnad.
Det är möjligt att peka på olika förklaringar till husförsamlingens uppkomst.
1. Det var ytterst få församlingsmedlemmar som ägde tillräckligt stora hus för att kunna få rum med alla kristna på platsen. Därför fick man sprida ut sig till olika hem.
2. Vissa städer var av en sådan storlek att man kan föreställa sig svårigheter med en smidig kommunikation mellan de olika delarna, särskilt för de många slavarna i den kristna församlingen. Båda dessa praktiska problem fick sin lösning genom husförsamlingen.
3. Husförsamlingarna kan också ha varit orsakade av en önskan om att fira den gemensamma måltiden. Den judiska påskmåltiden hade ju familjekaraktär och denna övertas nu i de kristnas firande av Herrens måltid i hemmen.
4. Ett annat skäl kan vara att människor med revolutionerande upplevelser gärna ville dela dem med trosfränder i en liten grupp. Men en sådan spontan gemenskapsvilja är ingen tillräcklig förklaring, eftersom husförsamlingarna bestod under flera generationer, alltså också under ändrade förhållanden, då den första spontaniteten lagt sig.
5. Trycket från fientligt inställda ledare i samhället kan också ha fört dem samman i små grupper. Men det är inte berättigat att beskriva fornkyrkans förhållande som en ständig katakombtillvaro. Den huvudsakliga drivkraften till bildandet av husförsamlingar ligger därför inte i något slags tvång att dra sig undan offentligheten.
6. Idén kan också ha sitt ursprung i den vanliga företeelsen med religiösa föreningar. Föreningarnas sammankomster ägde ofta rum i ett tempel under den specielle gudens beskydd, men också i hemmen.
7. Man bör förstå att kristna ansåg att de yttre formerna var bestämda av församlingens inre väsen. I själva djupskikten av Paulus församlingssyn ligger i stället en beteckning som är särskilt intressant i detta sammanhang, nämligen ”Guds hus”. Uttrycket ”Guds hus” används i NT för Jerusalems tempel, men den kristna församlingen själv är Guds hus (Hebr 3:6, 1 Petr 4:17, 1 Tim 3:15).
Begreppet ”hus, familj” blev en betydelsefull faktor i den kristna församlingen. I NT betecknar ”huset” de kristna medlemmarna av det vanliga huset, men också de ”syskon i Kristus” som slöt upp till kristen gemenskap i ett speciellt hus. De är trons husfolk (Gal 6:10). Visserligen bryts ibland den gamla familjen sönder, men man kommer in i en ny, Guds familj – får ett nytt hus (Mark 10:29).
Församlingen är alltså Guds hus. Men även hela skapelsen ses i Bibeln som ett Guds hus. Församlingens arbete med husförsamlingar hör därför samman med en rätt förståelse av Guds stora frälsningsplan. Arbetet kring husförsamlingen behöver därför utgå från grundsynen i Efesierbrevet 1:10, att allt i himlen och på jorden ska sammanfattas i Kristus.
När tiden är mogen ska Gud upprätta en ny ordning. Guds rike kommer att innefatta allt (inte att alla människor blir frälsta, men att hela skapelsen ska återupprättas). Skapelsen har då restaurerats till sin ursprungliga funktion genom att ha funnit sin utgångspunkt och sin orienteringspunkt i Jesus Kristus.
Husförsamlingen ska i sin vardagliga litenhet visa vad Gud en dag ska göra i universums storhet. På denna punkt, i husförsamlingens mikrokosmos, ska den på ett föregripande sätt vara en föraning av vad som ska ske i Guds rikes makrokosmos.
Husförsamlingens främsta förtjänst ligger då i att den befinner sig på den punkt där skapelse och frälsning möts. Vi bor inte i ett hus för att vi är kristna utan för att vi är människor. Församlingen tar alltså en naturlig skapelseordning i sin tjänst – i stället för att bygga sin struktur på de mest onaturliga formerna.
Husförsamlingens gemenskap borde föra oss tillbaka till en sammanfattning av skapelse och frälsning, vardag och söndag, naturligt och övernaturligt. I husförsamlingen ska det kristna livet bli sant mänskligt.
Per-Axel Sverker
teol dr
Det kristna vardagslivet
Gudstjänsten tillhör det liv som de kristna lever mitt i den existerande världen. Vi utför våra heliga handlingar i vardagen. Därför finns husförsamlingen där, skriver Per-Axel Sverker.
Serie · Publicerad 00:00, 18 dec 2019
Betydelsen av det kristna vardagslivet framgår av Nya testamentets (NT) bruk av de så kallade sakrala termerna i Gamla testamentet (GT). Med sakrala termer menas de ord som användes för det som ansågs heligt och hade med gudstjänsten i templet att göra.
Nästan inget av dessa traditionella begrepp för gudstjänst och offer används i NT för de kristnas gudstjänst. Där ”offer” används, sker det för att karakterisera Kristi försoningsgärning – Jesu död är ett offer – eller för de kristnas liv i världen, som också är ett offer.
Men för den kristna gudstjänsten däremot brukas bara två högst vardagliga ord, synerchestai (1 Kor 11:17, 20, 33–34) och synagesthai (Apg 4:31, 20:7–8, 1 Kor 5:4), som båda betyder ”komma tillsammans”. Att de kristna ”kommer tillsammans” är alltså det utmärkande för en kristen gudstjänst. Mer religiöst än så är det inte!
Men vad händer då med de heliga orden? Jo, alla de här traditionella orden för gudstjänst, prästtjänst och så vidare har skilts från de kristnas gudstjänster och i stället överförts till de kristnas vardagsliv. Ett sådant exempel är ordet för den ”andliga gudstjänsten”, som Paulus använder i Rom 12:1: ”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.”
Vi tror kanske att detta offer skulle göras i kyrkbänken, men offrade sin kropp gjorde man i vardagen. Den andliga tempeltjänsten är det konkreta vardagslivet.
Eller ta själva ordet för ”religion”. När det överförs till den kristna gemenskapen får detta ord en innebörd riktad mot vardagen: ”… en gudstjänst [egentligen ”religion”] som är ren och fläckfri” (Jak 1:27). Inte en söndagsförmiddagsgudstjänst när pastorn predikar och alla andra säger amen. ”Men att ta hand om föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”
NT:s bruk av de sakrala termerna visar alltså att vi inte har något intresse av gränsdragningar mellan heligt och profant. En som förstått detta var Martin Luther:
”Om var och en tjänade sin nästa skulle hela världen vara en enda gudstjänst. Drängen i stallet och pojken i skolan, alla skulle de tjäna Gud. När tjänsteflickan och husmodern är fromma, då kallas det också för gudstjänst. Så skulle alla hemmen vara fyllda av gudstjänst, och alla våra hus skulle bli kyrkor därför att man där tjänar Gud.”
Detta innebär inte att gudstjänsten inför Gud har upphört, men att den inte längre bara äger rum på en speciell plats. Gudstjänsten tillhör det liv som de kristna lever mitt i den existerande världen. Vi utför våra heliga handlingar i vardagen. Därför finns husförsamlingen där.
I mötet med det religiösa sökandet frestas vi att ta upp kampen på det religiösa området. Vi blir så religiösa som det någonsin är möjligt. Men vi ska vara bäst på att vara sant mänskliga. En kristen är en återupprättad människa. Vi ska vara så fräscha och goda och sköna och sant mänskliga som det någonsin är möjligt.
Kontaktpunkten i vår evangelisation bör inte vara människors så kallade ”andliga sökande”. I visdomslitteraturen i GT visar det sig att kontakten med dem som inte tror på Gud startade på det icke-religiösa planet. Man utgår helt enkelt ifrån livets praktiska problem.
Ordspråksboken handlar om det vardagliga livet, Job utgår från lidandets faktiska problem. Detta praktiska knyts sedan till frågan om vad en tro på Gud betyder. I stället för att bygga på något gemensamt med det andliga sökandet ska vi alltså hitta det som är gemensamt för oss som människor. Startpunkten är inte det religiösa hos människan utan människan själv.
En kristen är inte delaktig i någon slags allmän religiositet. Husförsamlingen ska i stället hjälpa oss att få en tro som leder till ett upprättande av det sant mänskliga.
De former vi ger åt församlingen måste överensstämma med församlingens karaktär. Och NT säger att en församling karakteriseras av tre saker: gemenskap, vittnesbörd och tjänst (se nästa artikel). Alla tre är nödvändiga om församlingen ska fungera i vardagen.
Vi behöver hitta en form som bär fram församlingen som gemenskap, vittnesbörd och tjänst. Husförsamlingen är en sådan församlingsform som passar för vårt liv i vardagen.
Per-Axel Sverker
teol dr